VINDEN

Jim Thorell
June 11–August 15, 2020

VINDEN

Jim Thorell
June 11–August 15, 2020

On Thursday June 11 from 12 to 7 pm we will open a solo exhibition of five new paintings by Jim Thorell, a Swedish artist who is an important part of our program at Loyal. Vinden is Jim Thorell’s second solo exhibition with the gallery and is a continuation of the body of work first shown in his solo presentation with Loyal at Market Art Fair in Stockholm 2019.

The works in Vinden came out of the energy released after a time of shock and its after effects, a state the artist calls trauma tranquil. This state of standstill and time slowing down was then echoed on a large scale as the world found itself grinding to a halt with a pandemic.

Full of emotional intent, the works in Vinden are a direct and communicative way of addressing a mental state. “It’s about pacing with tragedy. Things you can’t rush. I’m constantly wishing for speedy recovery or more time and neither is available. So I have to pace myself, and society as a whole has to pace itself.”

The show centers around two large oil paintings. In Billowing Beloved Angel, there is serenity in the seemingly endless details. Babybrain Cellular Graft is more of a reflection of something ongoing and chaotic that keeps evolving, like an open-ended situation that has been reified.

We now stand in awe as we see the waves of energy released in outcry for justice of the Black Lives Matter movement. We wanted to take this opportunity to show our solidarity and support for this movement. Loyal and Jim Thorell will be donating the money from the sale of the painting Orca Orchard to 10 organizations supporting racial equality in the amount of $10,000 including Black Lives Matter, ACLU, NAACP.

The opening for Jim Thorell’s solo exhibition will take place on Thursday the 11th of June. We will have an all day opening from 12 to 7 pm to spread out the visitors and maintain social distancing guidelines. The artist will be present.

Elis Monteverde Burrau has written a beautiful text on the show that you will find below in English and following in Swedish. A catalog is published for the exhibition.

/Loyal

Jim Thorell, Vinden, LOYAL

I read about a head being distorted after a tough title match. I only read the headline because I hate context. (Don’t think with your body. Lesson number one. I obey that one.) I walk by some communists who are also armchairs, of cold stone. I get a sign from god while listening to a podcast about telepathy: a car drives past and the plate says TAO. I’m scared and I laugh a petite laugh. It feels kind of funny, to describe laughter like that. Okay, it’s basically two big paintings and me in the middle. Jim Thorell sits in an armchair (cold stone? no, corduroy) in his studio and talks about a container filled with dried pineapple. The painting I call the first one or the gray one or the more “human” one or the one full of tainted (tied?) tissue or the one whose treacherously soft appearance crushes me, is actually called Billowing Beloved Angel, 2020 and that of course makes sense. “I thought she had sepsis.” (In my day, we always said blood poisoning. We said blood poisoning all the time. Editor’s note.) Remove: tainted (tied?) tissue. From the text/the body (fragment: consider revising, consider alienation). Half the side was like dead, or not dead, but it wasn’t alive. Not there. It wasn’t alive in there. Like limbo in the torso, you know, I don’t know. This specific matter is merely required in the painting. Maybe not even there, I don’t know: the hopelessness and the skew and the beauty of the retroactive shade of the tribute. Remove. Jim Thorell sits in an armchair and we’re talking about bacteria followed by Ketamine. The greatest love of all. New order, nerve fibers, systems: an unanchored place. Choreography of pragmatism, negotiations in the white. All that stuff. A fresh level of detail? Is it necessary to elaborate a fresh level of detail? With a little help from repetition and an Orpheus gaze back at the “old drawing days”? Maybe fish skeletons/seashells/shoulder blades appear. “The shoulder blades’ collective sense of guilt”, it’s a failed/tragic pun of mine, impossible to translate. The motives take off and appear on stage. Two kids directing a minor drama. Shade and cluster. (My cyst is mere a ball, sorry, I started thinking about an old mantra.) In an ancient novel I’ve described the destruction of the painting as massage. This feels possibly creepy. I’m in-between. I’m trying to wrap my head around things. Big movements. Bodies grow, you know, I don’t know. Like a distorted cypress, too twisted. At least try to prevent the false impulse they call “seeing patterns”. Then there’s the other one, Babybrain Cellular Graft, 2020. Mechanical chaos. Circle, an eye, gears, bullets, virus? You can read the entire alphabet if you’re stupid. Jim Thorell sits on corduroy and he says: I paint everything. His tools are constant. Limitations are architecture. He worked as a day laborer in Gothenburg, maybe 2003? A container containing twelve tons of dried pineapple predestined to be muesli in the Axa factory. He found a note written in Thai. That he couldn’t comprehend felt amazing. Text as doodle, I dare you: try not to read. Thinking about a baby’s brain, I don’t know, you know, but does it capture the breath-taking feeling of an omen? These words: intensive, care. The emphasis of handwriting’s unique aspects is possibly banal but it “feels forensic”. Small movements, never adjust. Petite laughter, never adjust. Tiny tears, never adjust. I believe in negative chance. I believe in a head being distorted after a tough title match (the fighter’s own words: Holy moly, I look like a zombie). I’m a believer and I cry. Nobody should intervene in your work. If you drive a car for example, crutches should be avoided, at all costs! I think about the kids who didn’t need crutches, what they used to do, if they stole crutches. Everything they did with those pointless crutches was mesmerizing. This is a parenthesis, not a metaphor for painting… this is just a literal act of bragging, you know, I don’t know. Technology equals authority. Motives equal happy beginners. And then I wonder, why the beginner is so happy? The universe is endless and empty. Embrace it. Laughter. Sending out communiqués about deceiving death is tricky. Celebrity language. Different triumphs work in different ways. Jim Thorell says: I have realized that I have begun to fetishize austerity. Some things really look like a society. Adorable rituals of crucial monotony, bloodstreams… it isn’t automatically alienating, not all the time. No trauma, maybe trauma, but it continues… it’s possible to search, with light and lantern, the same old tools (plus scalpels?), for a new kind of calm. Symmetrical stars. She survived. Billowing beloved angel. Secret codes from parents who aren’t working are starting to appear on asphalt during this pandemic and it’s beautiful to see. In the hand a small kid’s hand and in the picture the shadow of a small kid holding the hand. Master class. This is what a master class looks like. The friend enters the studio and starts talking about Lord of the Flies. I’m going to write about that. Who was the real lord of the flies? An evil kid or a drug dream? Suddenly a number appears. I write it down. A sign from god. A bullet or a fist? The more I think about it, it’s a fist. Irregular structures of insect wings approaching the state of taboo. Creep closer. Start walking with your kid. Embrace an over explicit identity. Shoot your kid’s shadow in the tarmac. It’s not the calm before the storm; it’s the calm after. For once.

–Elis Monteverde Burrau, Stockholm, May 2020

––––––––––

Jim Thorell, Vinden, LOYAL

Jag läser om ett huvud som förvreds av en tuff titelmatch. Jag läser bara rubriken eftersom jag hatar kontext. (Tänk inte med kroppen. Tänk aldrig med kroppen. Den första lektionen. Jag lyder den första lektionen.) Jag går förbi några kommunister som också är fåtöljer, av kall sten. Jag får ett tecken från gud samtidigt som jag lyssnar på en podcast om telepati: en bil kör förbi, på registreringsskylten står det TAO. Jag är rädd och skrattar ett petite skratt. Det känns ganska kul, att beskriva ett skratt så. Okej, det är i princip två stora tavlor och jag i mitten. Jim Thorell sitter i en fåtölj (kall sten? nej, manchester) i sin ateljé och han pratar om en container fylld av torkad ananas. Tavlan som jag kallar den första eller den gråa eller den mer “mänskliga” eller den fylld av rutten (fjättrad?) vävnad eller den vars förrädiskt mjuka framtoning krossar mig heter egentligen Billowing beloved angel, 2020, och det är naturligtvis logiskt. “Jag trodde hon hade sepsis.” (På min tid sa vi alltid blodförgiftning. Vi sa blodförgiftning hela tiden. Reds. anm.) Ta bort: rutten (fjättrad?) vävnad. Redigera bort det. Från texten/kroppen. Halva sidan var liksom död, eller inte död, men det levde inte. Inte där. Det levde inte där. Som lite limbo i torson, du vet, jag vet inte. Det specifika materialet behövs bara i målningen. Kanske inte ens där, jag vet inte. Omöjligheten och skevheten och skönheten i hyllningens retroaktiva skugga. Ta bort det. Jim Thorell sitter i en fåtölj och vi pratar om bakterier följt av Ketamin. Den största kärleken. En ny ordning, fibrer, nervtrådar, system: en oförankrad plats. Den pragmatiska koreografin, förhandlingar i det vita. Allt det där. En ny detaljnivå? Är det nu man måste sy en ny detaljnivå? Med lite hjälp av repetitionen och en sorts orfeusk tillbakablick på forna dagars teckning? Fram träder kanske fiskskelett, snäckskal, skulderblad. “Skulderbladens kollektiva känsla för skuld”, som jag skrev en gång, en misslyckad/tragisk ordvits. Motiven skruvar sig loss för att återuppstå på scenen. Två barn som sätter upp ett mindre drama. Nystan och kluster. (Min cysta är blott ett nystan, förlåt, ett gammalt mantra bara. Jag började tänka på ett gammalt mantra.) Jag har i en antik roman beskrivit skövlingen av tavlan som massage. Detta känns snarlikt, eventuellt kusligt. Jag befinner mig i mitten. Jag försöker att förstå saker. Stora rörelser. Kroppar växer, du vet, jag vet inte. Som en förvriden cypress. Den är alldeles för vriden. Att försöka hindra den förrädiska impulsen de döpt till “att se mönster”. Sen är det den andra, Babybrain cellular graft, 2020. Mekaniskt kaos. Cirkel, öga, kugghjul, virus? Det går att läsa in hela alfabetet om man är dum i huvudet. Jim Thorell sitter på manchester och han säger: Jag målar allt. Hans verktyg är konstanta. Begränsningar är arkitektur. Han var dagarbetare i Göteborg, kanske 2003? En container med tolv ton torkad ananas skulle bli müsli i Axas fabrik. Han hittade en lapp skriven på thai. Att han inte kunde förstå kändes fantastiskt. Text som teckning, jag utmanar dig: försök att inte läsa. Att tänka på en bebis hjärna, jag vet inte, du vet, men det tangerar den hisnande känslan av ett omen? Orden: intensiv, vård. Tonvikten vid en handstils unika aspekter är eventuellt banal men ”känns forensisk”. Små rörelser, aldrig justera. Ett petite skratt, aldrig justera. Minimala tårar, aldrig justera. Jag tror på negativ slump. Jag tror på ett huvud som förvrids i en tuff titelmatch (fighterns egna ord: Holy moly, jag liknar ju en zombie). Jag är en believer och jag gråter. Ingen ska gripa in när du arbetar. Om du kör bil till exempel, undvik kryckor, för allt i världen! Jag tänker på vad barnen, barnen som inte behövde kryckor, vad de brukade göra, om de stal kryckor. Allt det som de gjorde, med kryckorna som de inte behövde, var hypnotiskt. Det här är en parentes, ingen metafor för måleriet, bara en bokstavlig skröna, du vet, jag vet inte. Teknik lika med auktoritet. Motiv lika med glad nybörjare. Och då undrar jag, varför nybörjaren är så glad? Universum är oändligt och tomt. Omfamna det. Skratt. Att skicka ut kommunikéer om att lura döden är knivigt. Kändisspråk. Olika triumfer fungerar på olika sätt. Jim Thorell säger: Jag har insett att jag börjat fetischera strävsamhet. Vissa saker liknar verkligen ett samhälle. Bedårande ritualer av nödvändig tristess, ett blodomlopp… det behöver inte vara alienerande per automatik. Inte trauma, jo kanske trauma, men det fortsätter, det går, det går att söka, med ljus och lykta, samma gamla redskap (plus skalpeller?), efter ett nytt sorts lugn. Symmetriska stjärnor. Hon överlevde. Böljande, älskade ängel. Hemliga budskap, såna som bara föräldrar som inte jobbar kan skapa, börjar synas på asfalten under den här pandemin och det är vackert att se. I handen ett litet barns hand och på bilden skuggan av ett litet barn som håller i den handen. Master class. Så ser en master class ut. Henning kommer in i ateljén och börjar prata om Flugornas herre. Jag ska skriva om det. Vem var egentligen flugornas riktiga herre? Ett barn eller en knarkdröm? Helt plötsligt dyker det upp en siffra i tavlan. Jag skriver ner den. Ett tecken från gud. En kula eller en knytnäve? Ju mer jag tänker på det: en knytnäve. Insektsvingars oregelbundna struktur som närmar sig tabut. Kryp närmare. Börja gå med ditt barn. Omfamna en övertydlig identitet. Fota ditt barns skugga i asfalten. Det är inte lugnet före stormen, det är lugnet efter. För en gångs skull.

–Elis Monteverde Burrau, Stockholm, maj 2020

Jim Thorell (born 1981, Stockholm, Sweden) lives and works in Stockholm. Thorell received his MFA from Valand Academy in Gothenburg in 2010, and studied at the Academy of Fine Arts, Vienna with Professor Daniel Richter in 2009, Kanazawa University, Japan in 2007 and the Vietnam University of Fine Arts in Hanoi in 2007. Solo exhibitions include Loyal (Stockholm), Setareh (Düsseldorf), Gillmeier Rech (Berlin), Pina (Vienna), Roman Road (London), Union Pacific (London), Carl Kostyál (Stockholm). Group exhibitions include Alma Lövs Museum (Östra Ämtervik), Bohusläns Museum (Uddevalla), Deitch Projects (New York), Moderna Museet (Malmö), Tensta Konsthall (Stockholm), Vestfossen kunstlaboratorium (Vestfossen), Wanås Konst (Knislinge). Thorell’s first solo show with Loyal, The Sweet Heart, took place in 2015.

1/
Close
Top